När jag mådde som värst första delen av graviditeten fick jag höra att det skulle bli bättre å bättre i andra andningen. Man delar ju upp graviditeten i 3 delar. Första 3 månaderna, mitten eller andra delen 3 månader och sista delen.. 3 månader. Det hette säkert nå finare men ni förstår ändå. Då trodde ja aldrig att ja skulle få känna de där bra, lugnet å harmonin som alla pratade om och som ja läst om. När man bara går omkring å myser och magen är de bästa man har. Men jag tror att jag är där nu. Varje morron ja vaknar, vare sej de är tidigt och jag ska upp å jobba eller ja är ledig och får vakna av mej själv, så är ja inte mej själv riktigt, jag är ett en bättre version av mej själv. Jag älskar livet, varje ny dag är ett steg närmare det vi väntar på mest just nu. Jag går omkring på små moln mest hela tiden. Jag ler. hela tiden. hela tiden ler jag. När de inte syns på utsidan så ler jag fortfarande på insidan.

Klart jag blir stressad eller oroar mej eller blir sur eller vad de nu kan vara precis som förut. Men jag tappar ändå aldrig riktigt de där leendet. Den där sköna känslan hittar jag tillbaka till fortare än nånsin. Jag är kär. Kär i mej själv. kär i Mattias. kär i min mage som bara kommer bli otympligare. kär i solen. kär i luften. kär i bilen som bara rostar sönder. kär i grannen, han som mest bara är sur. Livet är plötsligt så enkelt på nåt sätt. Jag väljer vad jag ska lägga tid å energi på. Saker som jag inte kan påverka, människor ja inte kan ändra på.. allt sånt bryr ja mej inte lika mycket om. Man ska inte göra livet svårare än vad det behöver vara. Det finns så mycket annat viktigare saker att tänka på. Att glädjas åt.

Jag hoppas att den här känslan stannar kvar för resten av livet. Att det inte är en bubbla som spricker när ja mest anar det. Men de tror jag inte. Det handlar nog mycket om att de blir vad man gör de till. Såklart kan man inte ha kontroll på allt och saker sker plötsligt och man kan inte vara glad jämt. Men man måste tillåta sej själv att känna glädje när möjligheten ges. Inte gå å vara rädd att man ska förlora den så särför skiter man i att glädjas överhuvudtaget. Fast man skulle kunna vara så glad så man sprack egentligen.

Just där är jag nu. Så glad så ja spricker, på riktigt. (Därför ja köpt havandeskaps olja å smörjer å smörjer för att förhindra..) ;)  Hehe nämen jag vill inte å tänker inte låta all oro för alla risker ta över å kväva den här tiden då som ja ska njuta. Det är lätt att de dåliga tar över fast det inte ens har hänt. Risker betyder inte att det kommer hända. Risker är vad som KAN hända. Det är bra att känna till riskerna, men oron ska man helst försöka ta då risken är HÄR, OM den kommer, en risk med att oroa sej för risker är att man går miste om det som är bra.

Men det är ju helt naturligt. Man ska heller inte gå med huvet i de blå å tro att man är oövervinnlig för då kan man falla rätt hårt. Verklighets uppfattning är bra. Självkännedom. Ödmjukhet. Godis. =) Bra ord tycker jag.

Ja så har ja då gjort de igen, skrivit en novell. Va inte alls allt de här långa å djupa ja tänkte gå in på. Bara ge er ett hum om hur glad jag är.

Och att idag har ja stödstrumporna på mej och än så länge känns de bra. Kanske inte berodde på dom igår när ja fick den där konstiga känslan i benen. Får se!

Nu ska ja gå å dra på mej lite mascara å sen bege mej på Sandslån å äta lite tårta hos en som fyller år. Sen ikväll/natt är det jobbet som gäller. Mitt kära jobb som om ungefär mindre än 3 månader byts ut mot havandeskapets "ledighet", beroende på hur länge till min mage tillåter mej att jobba. Men än sålänge känns de som att de kommr gå bra! Men hoppas att när ja väl går hem så kommer ja orka pyssla på å dona å bygga bo. =))

Ha en underbar dag!