Ja jag smälter lite i hjärtat när Mattias kommer hem från en hel dags hårt arbete och oroar sej för mina svullna ben de första han gör typ. Han letar fram ett par stödstrumpor som ligger blöta i tvättmaskinen och tar hårtorken å blåser dom torra. Sen beordrar han ner mej i soffan å pressar så försiktigt han kan ner mina tjocka korv ben å fötter i dessa stödisar.

Hämtar sen alla kuddar han hittar och pallrar upp mina fötter till taket. Och börjar sen med middagen som jag annars hade tänkt göra.

Va säger ni.. har jag det bäst eller har jag det bäst.??   

Å så nu för en stund sen.. jag sitter här i soffan och tjejerna i magen är mer vild än tam, magen är stenhård och jag fick en sammandragning. Så jag säger till Matte att stunder som dessa gör att de känns som att dom skulle va redo å komma ut vilken dag som helst.

Då kliver mattias upp ur fåtöljen, går in i barnrummet å börjar välja ut vilka bäbiskläder som ska ner i BB väskan, bodysar, byxor, mössor, strumpor filtar ja allt som kan tänkas behövas. Och så påminner han mej om att höra mej för om hur det ser ut som på bilbarnstolsfronten.. om vi kan hämta hem dom snart.

Jag blir så kär så det gör ont! Och ofta nu för tiden är Mattias ett steg före mej i allt, tänker på sånt som inte jag tänkt på, tar tag i sånt jag tycker inte är nån brådska med. Han är defenitivt kvinnan i detta hushåll/förhållandet oftare än vad jag är. Men ändå är han så mycket karl man kan bli på nå vis! Jag älskar min Mattias. Jag älskar att han får mej att skratta varje dag, många gånger, av olika anledningar. Tillomed när jag är som argast (vilket är sällan) så får han mej att skratta, just då kanske jag hatar att han får mej å skratta, men sen gillar jag det.  

Ni som känner Mattias vet hur barnslig han kan vara.. vilken fantasi värld han ibalnd lever i.. typ som att han som snart 27 år, väldigt gärna skulle vilja ha en Darth vader utstyrsel. Och ett svärd som lyser och man kan skjuta laser strålar med. Men jag älskar det och slutar aldrig att förundras! Å nästa sekund är han den mognaste, ansvarsfullaste jag känner. 

Kanske har sagt de förut.. men töserna kommer inte få en tråkig stund med deras pappa iaf.. han vill leka och dom är döless...! Haha ;)

Vart jätte mycket kärleks dravell nu känner jag och kanske lite osammanhängande. Men summan av kardemumman... Jag fick de bäst!    

Nästan så ja vill radera allt ja skrivit om hur bra jag har det för skrockfull och full med diverse tvångstankar, vissa mer oroväckande än andra.. ;) Så händer det väl nåt bara för att jag skryter lite här. Meeeen peppar peppar ta i trä..

Nu är det iaf dags för lite go kvällsfika!

Baaara 1 vecka försent men nu ska ni få bilder på kulan, togs igår. 3 veckor sen vi fotade sist.

  Så här ser kulan ut nu. Ingen dålig kula inte! =) Å petar rätt fram gör den. Har nu äntrat vecka 33. Och än så länge inte en bristning och det är man ju glad för, även om det är det absolut sista jag oroar mej för. Men 7 veckor kvar till BF så än finns de tid att växa lite till.. Ställde mej oxå på vågen i helgen och den visar nu +14 kg. Inte alls mycket!

Skulle ta en bild på mina ben igår men glömde det.. bilden jag la upp på mina svullna fötter för några veckor sen är absolut ingenting mot för hur mina fötter och ben ser ut nu. Det är så sjukt mycket vatten i dom och på kvällen har jag inga knän kvar, dom smälter in i låren typ. Det är endast på morron när ja kliver ur sängen som jag känner igen mej själv från låren ner till vaderna ungefär. Resten är ständigt svullen.

Ska komma ihåg å fota jätte korvarna!

Annars har solen lyst och jag fick mej lite soltid i lördags innan tromben kom å jagade in mej från balkongen.

    Med solskyddsfaktorn på magen lapade jag å töserna lite solenergi.

  Även Börje chillade, med huvudet hängandes ut genom staketet.

Lördag kvällen spenderades på 30 års fest med rocktema och självklart hade vi klätt ut oss, speciellt Mattias som inte missar ett tillfälle att spöka ut sej och gärna går all in och lite till.. Men vi va sjukt snygga! Jag tog inga kort av nån anledning men fanns några andra som hade kameran i högsta hugg så ja ska se om ja kan få tag på några kort.

Nu ska jag starta igång en tvättmaskin å vädra lite sängkläder å ta reda på min klädhög i sovrummet...

ska bli bättre på att uppdatera igen. ja lovar!

Å tack alla för dom fina kommentarerna, dom värmer!   

Dagen har bara flygit förbi. Vart serverad frukost på sängen imorse strax efter kl 9 av Matte, sen slöa jag i soffan medans Matte for med sopsorteringen ner på Ica. Ja vi är så duktig så vi sorterar glas, tidningar och allt som pantas kan. Faktiskt Mattias som börjat med det. Och så hämtade han ut ett paket med lite roliga grejjer som ska användas till lördagens 30 års fest med rocktema som vi ska på.

Sen lämnade vi lägenheten och flängt runt på sandslån till strax före kl 22, då hyrde vi en film och åkte hem å la oss i soffan. Mattias somnade, inte helt oväntat, innan filmen va slut. Och jag ska strax väcka han å få han till sängen. Det brukar ta sin lilla tid och oftast ger jag upp så får han ta sej till sängen senare när han vaknat av sej själv och upptäcker att han ligger kvar i soffan.. =)

Imorrn fyller en av Mattes kusiner år så då blir de gofika och jag längtas redan och tänker på vad det kan vara som serveras. Längtar oxå till frukosten, men jag får hejjda mej i några timmar. =)

Nu ska ja påbörja projekt väcka Mattias.. Nattinatt!

Ibland blir de inte riktigt som man tänkt sej.. Ibland blir de bättre. Men ibland blir de oxå så man tror man drömt, eller att någon skämtar med en. Pappa hade en önskan om att åka till sundsvall och sätta blomma på hans mor, min å systers farmors grav. Och självklart ställer vi upp å skjutsar han, vi själva vill ju oxå besöka graven, men ett krav för att vi skulle åka var att han va nykter och icke tablett påverkad. Ett krav han själv förstår att vi har.

Absolut, de hela började ju bra när vi for vid 12 tiden. Men för att göra en lång historia kort å hoppa över alla pinsamheter han utsätter oss för och alla mina utbrott som jag trodde skulle leda till en för tidig förlossning kan ja säga att resan slutade med att vi, vid 7 tiden upptäcker att vi är kvar på birsta utan bilnyckel, för den överlät jag till far i tron om att han skulle kunna sitta lugnt i bilen å vänta på oss, medans vi får reda på att far är intagen på polisstationen efter att enligt vakternas utsago varit kraftigt berusad och stökat på bakom disken bland dom arbetande inne på mcdonalds. Va? Hur hände detta? Skämtar han med oss? Ska vi gråta eller skratta?

Polisen är snäll och möter upp oss på birsta med bilnyckeln, tyckte nog lite synd om oss och ringde på stationen å fixade så vi fick hämta ut han om vi ville, trots att de vanligtvis är 6 timmar som gäller. Efter en stunds funderande och tanke på att faktiskt lämna han å åka hem, bara för att vi är så otroligt trött på att ta hand om han, åker vi ändå till stationen och hämtar ut han. De visade sej att hade vi lämnat han så hade de inte tjänat nåt till, han fattade ändå inte vad som hänt, och att jag va så arg så jag sa att jag faktiskt ville slå han på käften förstod han inte. Tablett påverkad? O ja. Förnekar han? Självklart. I den där världen tror man att man kan lura vem som helst. Tillåmed sej själv.

Det som är mest frustrerande är att de tjänar ingenting till att vara arg å besviken. Men man vill ju så gärna att han ska fatta vad han utsätter sej själv och sina döttrar för. Men grejjen är att man bryr sej snart inte längre. Man stänger av och skiter totalt i hur det går för han. Jag stänger oxå av mitt behov av att ha en pappa. Däremot gör det så ont att det är denna man som ska bli morfar till mina barn. Vad för slags morfar är det? Ingen jag kommer vilja lämna mina barn hos iaf. Sorgligt va?

Nu är det här väldigt utelämnande och personligt och inget kanske många av er skulle skriva i en blogg så alla kan läsa. Men för mej är det skönt att inte behöva göra en hemlighet över hur vi har det med pappa. I många år har man skämts och tagit på sej hans beteende. Idag vet jag att vi inte kan ta på oss ansvaret för han. Och jag behöver inte skämmas för vem han är. Och jag pratar om det istället för att hålla det inne. Dom flesta vet oxå å känner till min fars problem, därför känns det inte konstigt att skriva om det här.

När jag kom hem vid 23 tiden igår kväll släpper jag allt och har en underbar mattias som bara håller om mej och jag får grina en skvätt å snora lite på hans arm, bara för att släppa ut lite av alla känslor som bubblade i mej på vägen hem. Idag är en ny dag, och det känns nästan som jag drömt.