Ibland blir de inte riktigt som man tänkt sej.. Ibland blir de bättre. Men ibland blir de oxå så man tror man drömt, eller att någon skämtar med en. Pappa hade en önskan om att åka till sundsvall och sätta blomma på hans mor, min å systers farmors grav. Och självklart ställer vi upp å skjutsar han, vi själva vill ju oxå besöka graven, men ett krav för att vi skulle åka var att han va nykter och icke tablett påverkad. Ett krav han själv förstår att vi har.

Absolut, de hela började ju bra när vi for vid 12 tiden. Men för att göra en lång historia kort å hoppa över alla pinsamheter han utsätter oss för och alla mina utbrott som jag trodde skulle leda till en för tidig förlossning kan ja säga att resan slutade med att vi, vid 7 tiden upptäcker att vi är kvar på birsta utan bilnyckel, för den överlät jag till far i tron om att han skulle kunna sitta lugnt i bilen å vänta på oss, medans vi får reda på att far är intagen på polisstationen efter att enligt vakternas utsago varit kraftigt berusad och stökat på bakom disken bland dom arbetande inne på mcdonalds. Va? Hur hände detta? Skämtar han med oss? Ska vi gråta eller skratta?

Polisen är snäll och möter upp oss på birsta med bilnyckeln, tyckte nog lite synd om oss och ringde på stationen å fixade så vi fick hämta ut han om vi ville, trots att de vanligtvis är 6 timmar som gäller. Efter en stunds funderande och tanke på att faktiskt lämna han å åka hem, bara för att vi är så otroligt trött på att ta hand om han, åker vi ändå till stationen och hämtar ut han. De visade sej att hade vi lämnat han så hade de inte tjänat nåt till, han fattade ändå inte vad som hänt, och att jag va så arg så jag sa att jag faktiskt ville slå han på käften förstod han inte. Tablett påverkad? O ja. Förnekar han? Självklart. I den där världen tror man att man kan lura vem som helst. Tillåmed sej själv.

Det som är mest frustrerande är att de tjänar ingenting till att vara arg å besviken. Men man vill ju så gärna att han ska fatta vad han utsätter sej själv och sina döttrar för. Men grejjen är att man bryr sej snart inte längre. Man stänger av och skiter totalt i hur det går för han. Jag stänger oxå av mitt behov av att ha en pappa. Däremot gör det så ont att det är denna man som ska bli morfar till mina barn. Vad för slags morfar är det? Ingen jag kommer vilja lämna mina barn hos iaf. Sorgligt va?

Nu är det här väldigt utelämnande och personligt och inget kanske många av er skulle skriva i en blogg så alla kan läsa. Men för mej är det skönt att inte behöva göra en hemlighet över hur vi har det med pappa. I många år har man skämts och tagit på sej hans beteende. Idag vet jag att vi inte kan ta på oss ansvaret för han. Och jag behöver inte skämmas för vem han är. Och jag pratar om det istället för att hålla det inne. Dom flesta vet oxå å känner till min fars problem, därför känns det inte konstigt att skriva om det här.

När jag kom hem vid 23 tiden igår kväll släpper jag allt och har en underbar mattias som bara håller om mej och jag får grina en skvätt å snora lite på hans arm, bara för att släppa ut lite av alla känslor som bubblade i mej på vägen hem. Idag är en ny dag, och det känns nästan som jag drömt.