När jag går å lägger mej brukar jag ligga å fundera lite innan jag somnar, och nåt jag alltid tänker på varje kväll är om jag sagt till mina barn att jag älskar dom tillräckligt många gånger under dagen? Har dom fått höra det lika många gånger var, eller har jag sagt det fler gånger till Lovis än till Isabelle eller tvärtom? Varje dag i över 5 månader nu har jag sagt till mina barn hur mycket jag, eller vi, älskar dom. Jag börjar dagen med det och avslutar dagen så. Och några gånger däremellan. Ibland tänker jag och undrar om man kan säga det för mycket? Självklart inte. Men tänk om jag nöter på det så när dom väl förstår vad det betyder är det så alldagligt att höra att det "bara sägs" och dess betydelse och kärleken bakom inte "tas på allvar"? Om ni förstår mitt svammel. Mitt kloka jag förstår ju att så är nog inte fallet men mitt tänkar-jag är ju så där typiskt "tänk om". Men jag säger det nog hellre 100 gånger för mycket än 1 gång för lite. För är det nåt mina barn aldrig ska behöva tvivla på så är det om deras mamma älskar dom eller ej! Den känslan önskar jag inte min värsta fiende. Så här på äldre dar vet jag ju att min mamma älskar mej, men ibland, eller ganska ofta, är handlingar starkare än ord. Och är det brist på både ord och handlingar kan det ju få vem som helst att tvivla. Men det ska aldrig få ske under detta tak, det är ett som är säkert. Anledningen till mitt lite sentimentala inlägg är att jag har en barnfri kväll då mattias är på grabbkväll och barnen är hos farmor så jag får lite tid för mej själv. Men det här är nog jobbigast gången hittills som barnen är borta. Man saknar dom ju alltid, men ikväll när jag bara varit hemma å ligger på soffan och kollar film och äter alldeles för mycket choklad och inte gör så många knop då hinner ju tankar å känslor ikapp! Och stillheten och framförallt tomheten blir total! GUD VAD JAG SAKNAR BARNEN! Jag saknar skratten, gråten, blöjjorna, kräket, att inte få sitta ner i 15 minuter.. Jag saknar allt de där jag ibland önskar jag slapp för en dag. Alltså grin, spya och annat "jobbigt". Inte barnen, dom vill jag aldrig slippa ifrån! <3 <3 men det är väl så här de ska vara. Den ständiga kärleken, oron och saknaden. Vad eller hur vore jag som mamma utan utan det?