Nu är vardagen här igen, Mattias jobbar och jag har dagarna för mej själv tillsammans med barnen. Det är helt klart annat nu än innan semestern även om det bara är 7 veckor sen men det händer ju fortfarande så mycket på kort tid. Det är mycket vart och fläkt och Lovis är mycket mer "klängigare " än förut. Hon har väl kanske kommit i nån närhets period kanske. Isabelle verkar inte alls vara i samma behov av det men man försöker ändå ge henne samma typ av uppmärksamhet så hon inte ska känna sej utanför.
Jag vet inte om dom upplever sånt i den här åldern eller om det mest är jag som mammas som får för mej det och får dåligt samvete?

Men eftersom att dom ibland bråkar om å få va närmast i famnen och försöker putta undan den andra så..

Man får helt klart trixa å komma på knep för å räcka till åt båda när man är själv fast dom har blivit så stora. Men det är ändå lite enklare nu när man kan hantera dom på ett annat sätt. Annat var de när dom va mindre och man va livrädd å tappa dom eller att dom skulle gå sönder. :)

Det är så overkligt ändå när jag tänker tillbaka.. hur sjutton klarade jag allt själv
När matte började jobba efter deras 3 första månader? Dom va ju såå små. Alla matningar å när dom grinade samtidigt och när jag skulle nån stans med dom och bar båda i babystolarna på varje arm.. jag va helt slut å sjöblöt! :) men man glömmer så fort.. man minns bara vissa saker sådär tydligt medans andra saker få man verkligen tänka efter.

Man gjorde nog bara det man kunde å skulle och gick på nån slags sparlåga. En undangömd energi som man inte visste om att man hade. Som alla morsor har den där första tiden.

Nu kan man tycka att det är shåigt å hålla reda på dom när man är ute tex, " inte äta sten, stanna där medans jag springer efter syrran " osv.. men egentligen är det lite i jämförelse. Eller inte lite kanske men helt klart på ett annat sätt. Ja svårt å förklara..

Men varje milstolpe har helt klart sin charm och nya utmaningar. Spännande varje dag! :)