Det är inte det lättaste att få båda tjejerna i säng helt själv på kvällen men nu sover dom iaf, Lovis sen 20.40 och Bella 21.20 ca.

Vart lite senare än jag tänkt men Lovis är så svår att lägga på kvällarna nu för tiden. Vet inte riktigt vad det beror på för på dagarna är det sällan några problem då somnar hon på någon minut sådär, om inte själv så iaf i famnen. Men på kvällen när det är läggdags då är det nästan som att hon får nånform av "nej nu är det natt-skräck". Hon kan va så trött ibland så hon somnar med flaskan i munnen men efter tvättningen å tandborstningen så piggnar hon till lite igen så då får man varva ner lite igen å gosa med tutten å snutten i famn, men när man lixom lägger ner hon i famnen å förstår att vi försöker få hon att somna då blir hon jätte ledsen å vissa kvällar kan hon gråta så det skär i hjärtat. Det började så för 2 veckor sen å jag kan inte begripa varför. För när hon väl somnat och kommit till ro så är det oftast hon som sover bäst.

Det kan va nätter jag inte behöver stoppa in tutten på henne en enda gång medans jag får göra det 10 gånger på Bella men hon är det ist inga problem å lägga!

Det är inge roligt iaf när det blir så och jag undrar så vad det kan bero på? Hoppas det bara är en fas!

Nu ska jag iaf försöka komma i säng för imornbitti ska vi upp tidigt då jag å barnen ska vara med på personalmötet på jobbet! För första gången kommer jag nog få väcka mina barn på morgonen, suuper tidigt! =) Så jag hoppas på en sån där riktigt bra natt som jag oftast är ganska bortskämd med.

Natti natt.

Ja så är det kväll igen och jag ska strax påbörja kvällsrutinerna för brudarna. Just nu ligger dom på golvet å vädrar små rumporna och försöker sej på några tappra försök att krypa men det blir mest ålning bakåt. Men det är ju en början! =)

Mattias spelar match ikväll på hemmaplan och jag hade först tänkt ta vagnen å gå ner å titta men risken är ju stor att dom somnar påväg ner och sen sover hela matchen så när man kommer hem igen vid 22 är dom kanske inte så sugna på att krypa ner i sängarna och sova så det kändes sisådär att rucka på kvällsrutinerna en tisdag kväll. Annat är det på fredags matcherna då det är lördag dagen efter och Mattias inte ska upp och jobba så om det blir en senare kväll gör det inte så mycket. Helg är helg men nu är det vardag. =)

Igår kväll gjorde jag nåt nytt, eller inte nytt men en ny tid. Flickorna va så trötta å griniga vid halv 8 på kvällen så det hade blivit så jobbigt för både mej å flickorna att vänta till kl 21 då vi normalt ger dom sista målet inför natten så kl 20 gav jag dom gröten och lite välling och kl 21 låg båda och sov! Har aldrig lagt dom så tidigt tror jag. Tänkte att nu vaknar dom väl mycket tidigare ist men det får jag ta då stackarna va så trötta så ingenting va bra. Men icke!

Klockan 9 imorse slog dom upp sina blå precis som vanligt! =) 12 timmar sov dom alltså!  Riktigt skönt att få koppla av tillsammans bara jag å mattias redan vid 9, så får man en stund för sej själva innan det är dags för oss stora att krypa till kojjs.

Så ikväll tänkte jag köra samma visa. Men tänkte ta dom en i taget eftersom dom är lite gnälligare så här på kvällen så är det lättare. Och det passar perfekt då Lovis tog en kortare eftermiddags lur än Bella, vilket gör att hon är trött tidigare än bella så då kan jag börja med henne och ta Bella när Lovis somnat.

Så nu ska jag gå å göra gröt å välling till Lovis!

Helgen har varit händelserik. I lördags var vi på lilla Nomys dop i Sollefteå. Jättefint var det och precis som på vårat eget blev jag tårögd när man hör dom fina doppsalmerna och tänker på vilken underbar gåva ett litet barn är! Jag är ju inte särskilt religiös av mej men när man väl är i kyrkan och när det handlar om barn får man ändå en liten tro om att det finns nåt större än oss själva som ska beskydda dom. Iaf så hoppas man att det är så!

Eftersom Mattias har fått äran att vara gudfar/fadder åt lilla Nomy så stog han där framme med familjen Westin/Nyberg vilket innebar att jag skulle ha barnen själv i kyrkan. Och även om jag vet att dom brukar va lugnet själv när man är nånstans sådär men lite nervös va jag ändå tvungen å bli, men helt i onödan visade det sej!

Fantastiska ungar har vi ju som satt i vagnen i godan ro å pysslade med varsin leksak, gjorde inte ifrån sej ett enda ljud och va så nöjda. Vilka ljus!

Och sen på dopfikat i församlingsgården va dom lika snäll. Satt i varsin barnmatstol brevis oss och åt majskrokar å lekte. Sen att Lovis fick tag i pappersbordsduken och insåg att man kunde riva sönder den och stoppa i munnen är en annan sak! Det är sånt som hör till. =)

På kvällen åkte vi ut till Ullånger till Jens och Annakarin och vart bjuden på go maten tillsammans med Sanna och Joel. Tittade på hockey å surrade å skratta. Vi hade med oss gåstolarna till barnen så dom traska runt i dom eller låg på en dyna på golvet. Lite skillnad den här gången mot för sist vi vart bjuden på middag där, då va flickorna bara runt 2-3 månader och det slutade med att vi fick äta middagen kl 22 på kvällen! Gick inte riktigt som vi hade tänkt oss.. =)

På söndan kom syster hit med sin 1 månaders lilla Enya. Efter att hon fåt mat tog jag lilltjejen och beordrade ssyster att gå och vila i sovrummet och medans badade jag Enya och pysslade om hon lite. Såklart kunde inte syster slappna av särskilt länge så efter en stund va hon tvungen å titta till oss även om vi klarade oss alldeles utmärkt! Men det där känner man ju igen- det rycker i mamma-nerven!

Igår vart våra tjejer 7 månader. 7 månader!!! 7 MÅNADER!!!!

Stanna tiden är verkligen allt jag tänker nu. Det känns som att bebistiden verkligen håller på att ta slut. =(

Det är "tur" att dom kanske är lite mindre än va 7 månaders barn normalt kanske är? Iaf dom jag vet om, för då känns dom lite mer bäbis ett tag till. =)

Fast samtidigt längtar jag till sommaren och när dom fyller 1 år. Bara 5 månader kvar!

jag har sagt det förr 100 ggr och kommer förmodligen säga det 100 ggr till, tiden går sååå fort!

Känns som alldeles nyss jag vart gravid, det är 14 månader sen, och ännu mera nyss jag gick med den där bauta kulan! Kommer ni ihåg hur jag såg ut? Det är knappt jag gör det.

    Det här va 3 dagar innan jag födde. Tänk om jag hade gått tiden ut, alltså 5 veckor till... jag hade nog gått sönder!

Å än kan jag inte fatta att det låg 2 bäbisar där inne i magen.

Sjukt är väl oxå att jag inte har ett spår av en tvillinggraviditet på kroppen, inte en bristning (som jag absolut hade förväntat mej) inte en mage, valk eller hudöverflöd, nada! Efter en vecka då allt vatten gått ur kroppen såg jag ut som innan. Så det gör oxå att allt känns så overkligt på nå vis. Ena veckan va man som en val å nästa som om ingenting hade hänt! Man hade bara 2 barn helt plötsligt. Naturens under! 

  2 veckor efter förlossningen vägde jag 55 kg. hade inte en muskel heller i kroppen. jag kände mej sjukt svag minns jag och tyckte det va de jobbigaste. Satt jag i soffan men en unge i famnen fick Mattias hjälpa mej å resa mej upp för mina ben orkade inte! Den där lilla kulan jag har på bilden försvann så fort livmodern återgått till det normala och alla inälvor lagt sej tillrätta. jag minns hur läskigt det kändes hur allt rörde sej i magen när det sjönk dit det skulle typ. Tarmarna framförallt!

  Så här ser det ut nu och det jag upplever annorlunda med min kropp är mina revben. Jag förmodar att dom typ "böjdes utåt" för att allt skulle få plats, jag vet inte om det är så men, eller så har ungarna sparkat dom utåt? =) Men jag tycker iaf att dom är ist för rundad inåt uppifrån och ner, så går dom utåt. Svårt att förklara men ni kanske ser, på min högra sida (mot gardinen) så skjuter revbenen ut lixom istället för mer inåt. Jag kanske minns fel, det kanske ska vara så och revbenen har aldriv varit rundad eller skålad inåt men det känns inte som att det var så förut?

Hur upplever ni era revben? =) Lite kuriosa så där!

Väger idag 57 pannor så förmodligen och förhoppningsvis är dom där 2 sista kilona lite muskler iaf, för det är jag verkligen i behov utav!

Har varit lite dåligt med barnvagnsprommenader ett tag men nu har jag varit ut 3 dagar och fått känna lite svett och mjölksyra så fortsätter jag med det ska jag väl få lite kondis och benstyrka iaf. Förutsatt att jag ger mej på några uppförsbackar men jag ska påminna om att det är en tvillingvagn jag går med så det behöver inte va så mycket lutning för att det ska kännas!

Summan av det här inlägget är väl att det som känns som igår kan oxå kännas som en evighet sen!

Och man undrar nästan om det verkligen har hänt?

Sista bilden är iaf på tjejerna när dom sitter i vagnen redo för en prommis i det sköna vintervädret som va häromdan.